när spänningen släpper...


Jag låg i sängen och upptäckte på blogg.se att det minsann var en som hade kämpat sig igenom Stockholm Marathon. Vill ni läsa så klicka här, jag fick minsann tårar i ögonen. Jag vet inte varför, men jag kan väl känna igen mig från när jag sprang varvet. Även om det bara är halva sträckan, så är det samma lättnadskänsla när man springer över mållinjen TROR jag.

Efter att ha läst Katarinas text om maran, så vill jag testa att springa ett själv. Men blir lite fundersam när jag läser hur jävla jobbigt det är. Vet inte vad jag ville komma fram till, men kanske att jag började grina för en liten text...?!

image description

image description

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0